Kl 01.32 ringer det. Signalen tjuter som ett brandlarm i mörkret. Jag flyger en halvmeter upp i luften, med uppspärrade ögon och bultande hjärta. Sliter åt mig telefonen. SIMON, står det i det lilla lysande fönstret. Hjärtat hamrar. Dunk, dunk...dunk, dunk.
Han skulle ju sova borta inatt? Vad kan ha hänt? Varför ringer han mitt i natten? Är han skadad?
- HAALLÅÅÅÅ!! vrålar jag hysteriskt när jag svarar.
- Tja, Julia missade sista bussen så jag skjutsade hem henne på cykeln. Det blev lite ändrade planer så jag kommer hem istället.
-Ok, bra... då vet jag. dunk, dunk... dunk, dunk...
En helt vanlig tisdagsnatt för en tonårsmamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar