Nu börjar jag få lite smått panik. På söndag åker Simon till Miami för att plugga i en månad. Jag har glatt backat upp honom i detta och sagt att visst ska han åka. Det är ju så utvecklande och lärorikt att åka utomlands, träffa nya människor och vidga sina vyer. HUR tänkte jag? Det är inte så att jag är orolig för honom. Visst finns det hajar i havet, men jag har sagt till honom att han inte får bada i havet så det kommer han naturligtvis inte göra. Sen finns det massa skumma typer, knark och knepiga fester som han skulle kunna gå på. Men jag har sagt att han måste gå och lägga sig varje kväll kl 9. Så det ska inte vara några problem.
Men tänk på MIG. Hur ska JAG klara denna månad. Alldeles ensam. Jag kommer ju att längta ihjäl mig efter honom. Helt klart kommer jag bli deprimerad, ligga i sängen, dricka dyrt (ska man deppa kan man lika väl göra det med finess) vin och äta chokladpraliner. Och sen kommer jag att bli en fet, alkoliserad, fattiglapp.
Hur långt staff får man egentligen om man helt sonika låser in sin son?
Är det Miami han ska till :O oj shit vad han hunnit växa till sig!
SvaraRaderaJajjemänsan. Det är det där Miami som ligger på andra sidan jordklotet. Jävligt onödigt
SvaraRadera